Lindas väg tillbaka från sepsis

adminKundberattelse

”Jag kan göra vad jag vill, och planera mina dagar bättre, det är frihet” – En intervju med Linda om hennes historia

Jag kommer in i Lindas lägenhet, och möts av många vackra prydnadsänglar i lägenheten. Änglarna kännas passande i sammanhanget, då sannerligen Lindas historia är en historia som kantats av änglavakt.

Linda drabbades av en okontrollerbar sepsis, vilket gjorde att hon hamnade i ett livshotande tillstånd på några dagar. Innan allt det här hände, visste inte Linda vad sepsis var och inte att förloppet kunde
gå så fort. Det kan handla om timmar innan det blir allvarligt, berättar hon. Framför henne väntade 7 månader på sjukhus, med start på akuten i Sollefteå, en vända ner på Karolinska sjukhuset och brännskadeenheten på Uppsala sjukhus samt på sjukhuset i Sundsvall. Linda berättar att hon haft fibromyalgi i 15 år, och tolkade hennes symtom som ett vanligt ”skov” av fibromyalgi, i alla fall till en början. Men symtomen förvärrades, febern var på en nivå som började bli livshotande, smärtorna i kroppen outhärdliga och Linda började kräkas okontrollerat. Efter en vecka, hamnade Linda på akuten. Hon minns resan dit, att hon inte riktigt visste vart hon var, trots att hon åkt vägen många gånger. På akuten i Sollefteå upptäcktes det att hon drabbats av sepsis. Sepsis är en allvarlig infektion som orsakar att kroppens immunförsvar överreagerar och skadar egna organ, vilket kan vara livshotande. Lindas hjärta, njurar, lever och hjärna var allvarligt påverkade, och hade börjat stänga ner. En lång tid på sjukhus, där det stundtals var ovisst om Linda skulle klara det. Linda berättar att hon är lyrisk över vården, hon har under hela tiden känt sig som en kunglighet. Till följd av sjukdomen, fick Linda amputera både fingrar och ben.

Jag har träffat Linda två gånger tidigare i olika sammanhang, och har slagits över hur enormt positiv och glad hon verkar vara. Jag frågar henne hur hon har gjort, för att hålla modet uppe? ”Jag är en krigare, motgångar gör mig ingenting, jag blir mest förbannad” säger Linda. Linda berättar också att självklart har hon sina mörka stunder med. Hon hanterar dem genom att prata med sina nära och kära. ”Min pappa sa häromdagen då jag var nere, att men Linda, tänk om du hade fått amputera ända från handlederna. Då tänkte jag att det faktiskt hade kunnat vara värre”.

Det har varit en stor omställning, från att vara van att klara allting själv till att bli beroende av andras hjälp. ”Jag gillar att fixa saker själv. Har varit så sen jag var liten, Linda kan själv! Jag vill utvecklas hela tiden” berättar Linda. Redan på sjukhuset fick Linda hjälp med att söka personlig assistans. Carelli blev Lindas val av assistansbolag. Linda visste ingenting om personlig assistans innan. I början då Linda kom hem, hade hon hemtjänst. Hon upplever att det fungerat bra med hemtjänsten, men att den personliga assistansen gav henne en helt annan frihet. ”Jag kan göra vad jag vill, och planera mina dagar bättre, det är frihet” säger Linda. Linda berättar också att det varit viktigt att få in assistenter, så att hennes man och föräldrar kan vara just det, och inte vara vårdare till henne. Jag frågar Linda kring hur en bra assistent ska vara. Hon svarar att för henne är en bra personlig assistent någon som är lyhörd och positiv. En öppen och ärlig relation förväntar hon sig också. Det är viktigt tycker hon, att den personliga assistenten blir någon som är nära henne, men ändå tar sitt jobb på allvar.

Innan allt det här hände, jobbade Linda som ledarhundsinstruktör för synskadade och blinda. I framtiden hoppas Linda att hon kan jobba med hundar på något sätt. I lägenheten syns spår av Lindas fyrfota vänner, och det märks på Linda att hon brinner för hundar. ”Hundar är mitt liv, jag sörjer såklart att det inte är på samma sätt som innan jag blev sjuk” berättar hon. Med Lindas envishet och livsglädje, tvivlar jag inte på att Lindas vilja att jobba med hundar igen kommer att ske, det är inte en fråga om det kommer att ske, utan om när.

Malin Lindberg